Jag är nog inte ensam om att grunna över vad som gör att vi väljer varandra som partners och vad som gör relationer hållbara i ett längre perspektiv. Nyligen såg jag ett nyhetsinslag på Rapport ang dejtingsajternas olika ”vetenskapliga” test för att matcha relationssökanden. En amerikansk professor, Harry Reis, uttryckte att det inte går att matcha fram bra förhållanden.  Att det inte finns vetenskapliga bevis för att liknande intressen och personlighetsdrag leder till bra förhållanden.

Idag har mer än vart 4e par träffats via en dejtingsajt och internet vimlar av olika alternativa sajter. Statistiska Centralbyråns redovisade härom året statistik utifrån en studie som omfattar par som bildades mellan 1999-2001. Deras slutsats är bl a att om du vill att förhållandet ska hålla ska du vänta med att bilda par fram till dess du fyllt  30 år, du bör skaffa en högre utbildning och hitta en jämnårig partner med en utbildning på samma nivå.

Jag kan inte låta bli att tänka att detta är ett sätt att försöka ge svar på något som inte alls är så enkelt. Är inte det som avgör om partnervalet blir lyckat betydligt mer komplext. En del av valet är mystiskt, gåtfullt och tydligt närvarande. Tidigare relationsmönster är säkerligen avgörande. Forskning har dessutom visat att våra kroppsdofter är centrala.

Vad gäller hållbarheten, kan jag fundera över om den i en parrelation inte mest avgörs av hur vi i paret förmår att växa med varandra. Hur jag och min partner klarar att ha dialogen levande.  Hur relationen kan fungera som en smältdegel. Samtidigt tänker jag att ett helhjärtat, genuint engagemang är urviktigt.

På familjerådgivningen möter jag par som träffats och blivit partners på de mest olika sätt. Ibland är skälen för att komma att de glidit långt ifrån varandra  ,ibland varit med om svåra händelser.  Jag förundras ibland över parternas väldigt starka vilja och kamp att rädda relationen.  Senaste två åren har antalet skilsmässor minskat – jag kan undra om det är ett tecken i tiden att vi är beredda att gå längre idag för att skydda oss själva och våra nära från skilsmässor? Kanske tidigare erfarenheter gör oss mer benägna att arbeta med relationen och göra allt vi kan för att klara att fortsätta vårt gemensamma liv, tillsammans.

/ Karin Enqvist, Familjerådgivare/Leg Psykoterapeut (och författare), Östermalms Familjerådgivning

12 september 2013
Men hjärtat slår i varje ord - Var kommer barnen in?
10 juli 2013
Gräl i semestertid
27 maj 2013
Livspussla för space
21 mars 2013
Att växa tillsammans
10 mars 2013
Betraktelser